Patientlagen
Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015.
Lagens innebörd
Patientlagen innehåller många bestämmelser om patientens ställning som redan tidigare finns i andra lagar. Den innehåller också större förändringar och förtydliganden jämfört med gällande lagstiftning, bland annat:
- Invånare får möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialiserad vård i hela Sverige.
- Invånare får möjlighet att lista sig på en vårdcentral och välja en fast läkarkontakt i ett annat landsting än hemlandstinget.
- Vårdgivarnas prioritering av patienter ska enbart baseras på medicinska behov. Detta innebär att landstingen inte kan prioritera sina egna invånare framför patienter som är bosatta i andra landsting.
- Vårdens informationsplikt mot patienten utökas och information till patienter ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar.
- Patienter får utvidgad möjlighet till en ny medicinsk bedömning i valfritt landsting.
- Bestämmelser om barns inflytande över sin egen vård införs i lagen.
Frågor och svar om patientlagen
Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om det inte framgår annat i lag. Innan samtycke hämtas från patienten ska hen få information om bland annat sitt hälsotillstånd och metoder för vård och behandling. Patienten kan lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att hen samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får också när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska hen få information om vilka konsekvenser detta kan medföra. Om patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Undantag från kravet på samtycke finns i tvångsvårdslagstiftningen, till exempel i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Även i patientlagen (4 kap. 4 §) finns det en bestämmelse om vård utan samtycke. Den innebär att om hälso- och sjukvårdspersonalen inte kan ta reda på patientens vilja på grund av till exempel medvetslöshet så ska patienten få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar livet eller hälsan. Bestämmelsen gäller även för varaktigt beslutsoförmögna personer som är i behov av akut vård. Om behovet av hälso- och sjukvård inte är av akut karaktär får däremot stöd för vården av den beslutsoförmögne i stället hämtas i den allmänna nödbestämmelsen i brottsbalken. Lagstiftaren har ännu inte nått fram till en lagreglering i fråga om icke-akut vård och omsorg till beslutsoförmögna. Författningsförslagen från den statliga utredningen som SKR hänvisade till har inte lett till några lagstiftningsåtgärder.