Patientlagen
Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015.
Lagens innebörd
Patientlagen innehåller många bestämmelser om patientens ställning som redan tidigare finns i andra lagar. Den innehåller också större förändringar och förtydliganden jämfört med gällande lagstiftning, bland annat:
- Invånare får möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialiserad vård i hela Sverige.
- Invånare får möjlighet att lista sig på en vårdcentral och välja en fast läkarkontakt i ett annat landsting än hemlandstinget.
- Vårdgivarnas prioritering av patienter ska enbart baseras på medicinska behov. Detta innebär att landstingen inte kan prioritera sina egna invånare framför patienter som är bosatta i andra landsting.
- Vårdens informationsplikt mot patienten utökas och information till patienter ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar.
- Patienter får utvidgad möjlighet till en ny medicinsk bedömning i valfritt landsting.
- Bestämmelser om barns inflytande över sin egen vård införs i lagen.
Frågor och svar om patientlagen
Vilka möjligheter har en patient att välja vårdgivare i andra regioner?
En patient har möjlighet att välja öppen vård, primärvård, öppen specialiserad vård och öppen högspecialiserad vård, i andra regioner.
Öppen specialiserad vård avser bland annat dagkirurgi och öppen högspecialiserad vård kan vara till exempel uppföljning av vissa cancerbehandlingar.
Om det finns krav på remiss för den öppna specialistvården i patientens hemregion eller i den region där patienten söker vård i måste dessa remisskrav följas.
Var går gränsen för vad som räknas som öppen vård?
Av 5 § hälso- och sjukvårdslagen framgår: ”För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning ska det finnas sjukhus. Vård som ges under intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård.”
Denna definition förändrades inte när patientlagen började gälla.
Svar från SKL
Ska utomlänspatienter hanteras i samma kö som inomlänspatienter?
Alla patienter ska hanteras i en och samma kö. Det är den medicinska prioriteringen som gäller. Patienterna ska registreras på samma sätt som andra som väntande och kommer att särredovisas i statistik över väntetider.
Var går gränserna för krav på samtycke? Vad gäller för beslutsoförmögna personer?
Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om det inte framgår annat i lag. Innan samtycke hämtas från patienten ska hen få information om bland annat sitt hälsotillstånd och metoder för vård och behandling.
Patienten kan lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att hen samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får också när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska hen få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.
Om patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Undantag från kravet på samtycke finns i tvångsvårdslagstiftningen, till exempel i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Även i patientlagen (4 kap. 4 §) finns det en bestämmelse om vård utan samtycke. Den innebär att om hälso- och sjukvårdspersonalen inte kan ta reda på patientens vilja på grund av till exempel medvetslöshet så ska patienten få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar livet eller hälsan. Bestämmelsen gäller även för varaktigt beslutsoförmögna personer som är i behov av akut vård.
Om behovet av hälso- och sjukvård inte är av akut karaktär får däremot stöd för vården av den beslutsoförmögne i stället hämtas i den allmänna nödbestämmelsen i brottsbalken. Det pågår för närvarande en statlig utredning – Utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i hälso- och sjukvården med mera, (S 2012:06), som ser över den här frågan.
Svar från SKL 2014-12-12