Förskrivningsprocessen

I grunden finns tre vägar att gå för att få tillgång till hjälpmedel:

Förskrivning av hjälpmedel genom förskrivningsprocessen, fritt val av hjälpmedel genom egenvårdsbeslut eller att brukaren själv köper hjälpmedel efter rådgivning av hälso- och sjukvårdspersonal enligt så kallat egenansvar.

Steg i förskrivningsprocessen

Förskrivningsprocessen består av följande steg – som i korthet bygger på att prova ut, anpassa och välja lämplig specifik produkt, specialanpassa vid behov, informera, instruera och träna samt följa upp och utvärdera funktion och nytta.

Beslutstöd, bedömning, prioritering

Produktvalet görs i samråd med brukaren

Utifrån behovsanalysen och de olika behovstrapporna ska förskrivaren, så långt det är möjligt, göra produktvalet i samråd med brukaren, vars individuella behov är avgörande. Även om brukaren ska ha en aktiv roll i förskrivningsprocessen, är det förskrivaren som ansvarar för valet av produkt och att den motsvarar brukarens behov. Utgångspunkten vid val av hjälpmedel är att brukarens behov ska tillgodoses med så enkla hjälpmedel och/eller lösningar som möjligt.

Att prova ut, anpassa och välja lämplig specifik produkt handlar om att prova olika hjälpmedel och anpassa dem till brukarens behov, i så realistisk miljö som möjligt, för att därefter välja ut den produkt som passar bäst.

Inom de flesta hjälpmedelsområden finns kloka hjälpmedelslistor under de olika behovstrapporna. Kloka hjälpmedelslistan är det sortiment av hjälpmedel som ska förskrivas om det uppfyller brukarens behov. Oftast är den uppdelad i ett förstahandsval och ett andrahandsval. Då ska förstahandsvalet täcka majoriteten av brukarnas behov på ett kostnadseffektivt sätt. Om brukarens behov inte tillgodoses av förstahandsvalet kan man gå vidare till andrahandsvalet.

Om brukarens funktionella eller medicinska behov inte tillgodoses av kloka hjälpmedelslistans sortiment finns det möjlighet att förskriva andra hjälpmedel, förutsatt att den tänkta produkten inte betraktas som ett egenansvar.

För att behov av hjälpmedel utanför kloka hjälpmedelslistans sortiment ska tillgodoses ska beslutstödet alltid användas som ett underlag för förskrivning. I dessa fall ska förskrivaren kontakta respektive hjälpmedelsverksamhet.

Förskrivaren ska också samordna produkten med andra eventuella hjälpmedel, analysera tänkbara risker och bedöma behovet av att anpassa brukarens hemmiljö och ansvara för att genomföra de eventuella åtgärder som behöver genomföras.

Att identifiera risker

I förskrivarens val av lämplig specifik produkt är det viktigt att även identifiera eventuella risker som kan finnas i samband med att hjälpmedlet används.

Om det finns risker bör de om möjligt tas bort eller begränsas. Om riskerna kvarstår måste förskrivaren ta ställning till om hjälpmedlet ändå ska förskrivas. Riskanalysen ska dokumenteras i brukarens journal och berörda ska informeras.

Specialanpassning av hjälpmedel

När varken justerbara funktioner eller tillgängliga tillbehör räcker för att anpassa ett hjälpmedel till en brukare, går det att specialanpassa hjälpmedel. Specialanpassning innebär att man tillverkar eller omkonstruerar ett hjälpmedel för att passa en särskild brukare.

Innan det går att initiera en specialanpassning måste förskrivaren undersöka om det finns alternativa hjälpmedel som kan tillgodose brukarens behov.

Specialanpassning kräver särskild beställning/anvisning och omfattas av särskilda rutiner inom respektive hjälpmedelsverksamhet.

En specialanpassning ska alltid föregås av en funktionell och en teknisk riskanalys. Vid specialanpassning ansvarar förskrivaren för både hjälpmedlets särskilda konstruktionsegenskaper och den funktionella riskanalysen, medan den tekniker eller annan som utfört själva anpassningsarbetet ansvarar för den tekniska riskanalysen.

Att informera brukaren

Förskrivaren ansvarar för att brukaren kan använda och hantera det förskrivna hjälpmedlet som avsett. Det innebär att förskrivaren måste informera brukaren om hur hjälpmedlet fungerar.

Att informera innebär att ge såväl muntlig som skriftlig information om hur hjälpmedlet fungerar och ska användas. Det innebär också att säkerställa att brukaren tagit till sig och förstått informationen på rätt sätt. Informationen ska även omfatta tillverkarens bruksanvisning och vid behov en situationsanpassad bruksanvisning.

Väsentligt är att informera om eventuella funktioner som är viktiga för att kontrollera säkerhet.

En brukare ska också veta vart han eller hon ska vända sig vid behov av underhåll eller förändrade förutsättningar och om det finns särskilda krav på försäkringsskydd eller situationer där brukaren själv kan bli ersättningsskyldig.

Dokumentationen i brukarens journal ska visa vilken information brukaren fått, på vilket sätt han eller hon fått den och hur den uppfattats.

Observera att det inte behöver vara brukaren själv som tar emot informationen – det kan även vara en närstående, personlig assistent eller annan som ska använda hjälpmedlet för brukarens skull.

Att instruera och träna brukaren

Att instruera och träna innebär dels att gå igenom bruksanvisningen med brukaren och instruera brukaren i hur hjälpmedlet ska användas.
Dels innebär det att hitta och välja en individuellt anpassad metod för att träna honom eller henne att använda hjälpmedlet – samt att genomföra träningen.

Om brukaren behöver träning i att använda hjälpmedlet över längre tid, bör förskrivaren även lägga upp en plan för träningen. Det går att överlåta ansvaret för träningen till annan behörig person, det är därför viktigt att säkerställa att brukaren vet vem som ansvarar för träningen.

Dokumentationen i brukarens journal ska visa hur såväl instruktion som träning genomförts och fungerat.

Observera att det, liksom som vid information och annat, inte behöver vara brukaren själv som tar emot instruktion och/eller träning – det kan även vara en närstående, personlig assistent eller annan som ska använda hjälpmedlet för brukarens skull. 

Följa upp och utvärdera funktion och nytta

Den som förskriver ett hjälpmedel svarar för att produkten motsvarar brukarens behov.

I ansvaret ligger även att följa upp och utvärdera förskrivningen:

• Följa upp om hjälpmedlet underlättar brukarens aktivitet och delaktighet.
• Utvärdera att uppsatta mål har nåtts.
• Kontrollera att brukaren vet hur hjälpmedlet ska användas.
• Behövs andra och/eller kompletterande åtgärder eller kan ärendet avslutas?

Att följa upp en förskrivning och utvärdera den mot uppsatta mål i en habiliterings-, rehabiliterings- eller vårdplan är en viktig del i förskrivningsprocessen.
En väl genomförd uppföljning ger möjlighet till ny kunskap, vilket kan leda till nya åtgärder för brukaren.

Att regelbundet följa upp och utvärdera är särskilt viktigt i kontakten med personer där skador och sjukdomar ständigt leder till förändrade förutsättningar.