Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, reglerar omhändertagandet av en person i samband med tvångsvård.
De båda lagarna kompletterar hälso- och sjukvårdslagen, HSL, och innehåller regler och villkor för tvångsvård samt hur och när tvångsåtgärder får vidtas.
Tvångsvården ska alltid ges under så kort tid som möjligt. Vid psykiatrisk tvångsvård handlar det i allmänhet om dagar eller veckor eller möjligen om månader, men vid rättspsykiatrisk vård ofta om flera år. Syftet är att patienten ska kunna medverka frivilligt till den vård som bedöms vara nödvändig och ta emot den hjälp som erbjuds. Tvångsvård får inte enbart bli en förvaring av patienten.
Vid psykiatrisk tvångsvård krävs att två läkare gör var sin bedömning av patienten för att genomdriva beslut om tvångsvård. Det finns inget formellt krav på att läkarna måste vara oberoende av varandra. Den ena läkaren bedömer om vårdintyg är nödvändigt och utfärdar detta.
Vårdintyget ska klargöra att tvångsvård på sannolika skäl är nödvändigt. Den andra läkaren tar ställning till om så är fallet och fattar därefter beslut om intagning för tvångsvård. För att ta ett sådant beslut måste denne läkare ha delegation från chefsöverläkaren vid den psykiatriska verksamheten.
Vid rättspsykiatrisk vård är det domstolen som dömer en person som begått brott till vård. Domen grundar sig på en bedömning att personen är så pass allvarligt psykiskt störd att den bör få psykiatrisk vård istället för kriminalvård på anstalt.
Chefsöverläkaren ansvarar för att tvångslagarna tillämpas korrekt, bland annat att patienter informeras om sin rätt att få en stödperson. Rätten till stödperson gäller under tvångsvården och upp till fyra veckor efter att den upphört.
Enligt lagen om patientnämndsverksamhet (1998:1656) är chefsöverläkaren också skyldig att underrätta Patientnämnden om att patienten fått denna information.