Prioritering vid förskrivning av hjälpmedel

Generellt prioriteras brukare med stora behov framför brukare med mindre behov. Det innebär att livsuppehållande behov ska tillgodoses före andra behov. Därefter tillgodoser man basfunktioner i hemmet – man ska kunna utföra aktiviteter som personlig vård, förflytta sig, äta och dricka, klä sig och kommunicera i vardagen.

För barn gäller också möjlighet till hjälpmedel för lek och utveckling för vanliga fritidsaktiviteter både hemma och i närmiljön.

Efter basfunktioner i hemmet tillgodoses hjälpmedel för vardagsfunktioner i närområdet – man ska till exempel kunna utföra ärenden, göra inköp och ta dagliga promenader.

Först senare kan hjälpmedel för fritidssysselsättning eventuellt förskrivas, se aktuell behovstrappa för nuvarande tillämpning.

Behovstrapporna ger likvärdiga bedömningar

Som ett stöd i prioriteringsarbetet finns fyra behovstrappor - aktiviteter i dagliga livet, förflyttning, kommunikation samt vård och behandling. Behovstrapporna, som bygger på hälso- och sjukvårdslagen och de övergripande principerna ovan, är tänkta att fungera som verktyg för hjälpmedelsförskrivare i arbetet med att säkerställa likvärdiga bedömningar för brukare i Stockholms län.

Förskrivning av hjälpmedel sker på individnivå och den som förskriver hjälpmedel ska beakta såväl effekter på brukarens hälsa och livskvalitet som konsekvenser för brukaren vid uteblivet hjälpmedel.

Förskrivaren ska dessutom ta hänsyn till både hjälpmedlets evidensbaserade dokumenterade effekt för brukaren och kostnadseffektiviteten enligt prioriteringsutredningens definition.

Det innebär att förskrivaren i valet mellan olika åtgärder alltid bör eftersträva rimliga relationer mellan kostnad och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet.