Frågor och svar om blodsmittemärkning av journaler

Det behövs inte - vårdpersonal ska alltid behandla blod och blodtillblandade kroppsvätskor som potentiellt smittsamma. Märkningen kan inge en falsk trygghet eller vara vilseledande i bland annat följande fall:

1. Journalen kan vara omärkt trots känd blodsmitta då rutinerna för märkning inte alltid är enhetliga inom Region Stockholm
2. Patienten har en blodsmitta men är inte testad
3. Patienten har smittats efter det senaste negativa testet
4. Patienten är smittfri efter behandling men journalen är inte avmärkt.

Hälso-och sjukvårdsdirektören i Region Stockholm har därför fattat beslut (HDIR 18068) om borttagande av blodsmittemärkning i patientjournalerna.

Det finns inget lagligt stöd för/krav på att journaler ska vara märkta med blodsmitta vare sig i patientdatalag eller föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen eller Arbetsmiljöverket.

Nej, endast märkningen i uppmärksamhetsinformationen ("varningsrutan"). Allt annat i journalen som berör blodsmitta finns kvar (diagnoser, intagningsanteckningar, epikriser, mottagningsanteckningar, provsvar från mikrobiologen, läkemedelslistor etc.).

Denna så kallade ”uppmärksamhetsinformation” ska endast innehålla kritisk information som kan vara avgörande för den enskildes säkerhet, t.ex. överkänslighet för födoämnen eller läkemedel. Socialstyrelsen har publicerat en rekommendation för hur uppmärksamhetsinformation ska dokumenteras. ”Blodsmitta” fanns tidigare med men har tagits bort från och med 2021 års version av dokumentet (förutom för gravida).

Vid graviditet och förlossning finns det risk för överföring av blodsmitta till barnet om inte speciella åtgärder vidtas under eller skyndsamt efter förlossningen. Blodsmittemärkningen i mödravårdens journalsystem Obstetrix kommer därför att behållas under en övergångsperiod.

På sikt behöver dock andra dokumentationsmetoder säkerställa att information om moderns blodsmitta uppmärksammas, på samma sätt som annan information av betydelse för barnet vid förlossningen.

De journaler som är märkta med blodsmitta bör avmärkas, t.ex. i samband med patientens återbesök i vården. Detta behöver göras manuellt för varje enskild patient. Avmärkningen kan göras av infektionsläkare eller annan patientansvarig . En notering bör göras, till exempel ”Blodsmittemärkning tas bort i enlighet med regionalt beslut, HDIR 18068”.

Detta dokument gäller enbart märkning av journaler med blodsmitta (hepatit B, hepatit C och hiv). Gällande bärarskap av anmälningspliktiga resistenta bakterier (MRSA, VRE, ESBLcarba- och ESBL-bildande Enterobacterales) ska journalen även fortsättningsvis märkas.

Vi menar oftast hepatit B, hepatit C och hiv när vi talar om blodsmitta. Dessa tre virus kan överföras

1. genom blod till blodkontakt eller blod-slemhinnekontakt
2. från födande förälder till barn i samband med förlossningen
3. genom oskyddat sex (utan kondom)

Nej, överföring av blodsmitta till vårdpersonal är mycket ovanligt.

Blodsmitta kan överföras genom blod till blodkontakt såsom stick- eller skärskador och kan även överföras genom att blod/blodtillblandade kroppsvätskor kommer i kontakt med en oskyddad slemhinna (t.ex. ögon eller mun) eller skadad hud. Om denna blod-blod eller blod-slemhinnekontakt inträffar kallas det för ”tillbud”, och ska hanteras på ett särskilt sätt, se fråga nedan. Blodsmitta överförs inte i vanligt omvårdnadsarbete.

De flesta som arbetar inom vården är hepatit B vaccinerade, detta ingår också i regionens riktlinjer för vaccinationsskydd för vårdpersonal.   

Inget fall av vårdrelaterad hepatit B smitta har rapporterats i Sverige sedan 1999.

Smitta med hepatit C har tidigare förekommit i samband med tillbud (se mer om tillbud nedan) men är numera mycket ovanligt, nationellt rapporterades 8 fall totalt under år 2000–2012.

Ingen vårdpersonal i Sverige har smittats av hiv på detta sätt.

Överföring av blodsmitta från en patient till en annan är mycket ovanligt i Sverige, men har inträffat. Ett exempel är när vårdpersonal inte har följt rutiner utan t.ex. använt flerdosampuller av injektionsläkemedel till fler än en patient, och återfyllt sprutor för engångsbruk.

Vid administrering av flytande läkemedel är grundprincipen att alltid använda endosförpackning. Används flerdosförpackning utanför läkemedelsrum ska den vara patientbunden, det vill säga endast användas till en patient. God praxis är att beredning av parenterala läkemedel till mer än en patient från flerdosförpackning sker i läkemedelsrum. Injektionsläkemedel i flerdosbehållare kan vid felaktigt handhavande överföra smitta. Sprutor för engångsbruk får aldrig återfyllas.

Det går bra att en patient med blodsmitta delar vårdrum med andra patienter, det innebär ingen smittrisk.

Vårdpersonal ska alltid följa basala hygienrutiner, i kontakt med alla patienter. Det innebär bland annat att vårdpersonal ska använda handskar vid kontakt/risk för kontakt med blod och andra kroppsvätskor. Vid risk för stänk av kroppsvätskor används visir eller motsvarande stänkskydd.

Vårdpersonal ska också arbeta på ett sätt så att stick/skärskador förebyggs.

Stickande/skärande produkter lägges direkt i därför avsedd behållare.

Medicinteknisk utrustning för flergångsbruk ska alltid rengöras/desinfekteras/steriliseras på samma sätt oavsett känd blodsmitta eller inte.

Är rutinen verkligen motiverad? Med stor sannolikhet är den inte det. Diskutera med din kontaktperson på Vårdhygien Stockholm.

1. Fråga patienten. Patienter med hepatit B, hepatit C och hiv har informationsplikt enligt smittskyddslagen, i situationer där det kan finnas en beaktansvärd risk för smitta (se mer i frågan nedan om smittskyddslagen).
2. Titta i journalen (tidigare diagnoser – det finns bl.a. en särskild diagnoslista i Take Care, journalanteckningar, provsvar, läkemedelslista)
3. Ta nya aktuella prover (med patientens medgivande). Om det är viktigt att veta om patienten har en blodsmitta inför t.ex. ett kirurgiskt ingrepp bör det finnas en rutin att alla patienter som ska genomgå detta ingrepp provtas inför det.

Nej. Laboratorierna i Region Stockholm arbetar redan enligt principen att allt blod behandlas som potentiellt smittsamt, och anser därför inte att prover behöver märkas med blodsmitta.

Vid spill av blod/kroppsvätskor ska punktdesinfektion utföras snarast. Det innebär att man torkar upp föroreningen och därefter bearbetar ytan med ytdesinfektionsmedel med tensid. Personal som utför detta ska ha handskar på sig.

I normalfallet gäller sedvanlig tvätt- och avfallshantering. Vid stora mängder kroppsvätskor tas tvätt och avfall om hand som smittförande.

För definition av "tillbud" se frågan "Är det vanligt att vårdpersonal smittas?" ovan.

Vid ett tillbud, är risken för överföring av blodsmitta oftast låg, men om du råkar ut för detta ska du alltid först skölja/tvätta bort blodet och desinfektera hudområdet. Rapportera omgående tillbudet till din chef/arbetsledare, som kontaktar företagshälsovården eller motsvarande för att du ska få en medicinsk bedömning. Det ska finnas en lokal rutin på din arbetsplats för hur detta ska hanteras och vart du ska vända dig (även jourtid). Detta ska alltid göras, oavsett om personen som blodet kom ifrån (kallas ”index”) har en känd blodsmitta eller inte, eller om du inte vet vems blod det var.

Den medicinska bedömningen brukar bl.a. innebära att det tas ett blodprov, ett så kallat ”nollprov” på dig, och . Ibland får du en hepatit B-vaccination direkt efter nollprovet.

Rutinen innebär också att behandlande läkare ska eftersöka information om index har en tidigare känd blodsmitta OCH ta ett aktuellt prov på index, och begära akutsvar på detta.

Om indexpatientens prover för hepatit B, hepatit C och hiv är negativa görs inget ytterligare.

Hepatit B, hepatit C och hiv räknas till de allmänfarliga sjukdomarna enligt smittskyddslagen (SmL). Patienter med dessa infektioner har skyldigheter, t.ex. att följa de förhållningsregler de får av sin behandlande läkare. Syftet med förhållningsreglerna är att de ska undvika att utsätta någon annan person för smittrisk. Patienten har också informationsplikt i situationer där det finns en ”beaktansvärd” risk för smittoöverföring. Patienter med hiv och hepatit informerar oftast sjukvården om sin diagnos, men är inte skyldiga att göra detta när det inte föreligger någon beaktansvärd risk, t.ex. vid ett mottagningsbesök där inga blodprover tas.

Patienter med välbehandlad hiv (med mycket låga/omätbara virusnivåer) har numera bara informationsplikt till vården inför situationer med högre risk för stick/skärskador, t.ex. kirurgiska ingrepp. De behöver inte informera inför rutinmässiga, enklare undersökningar inom sjukvård/tandvård (inklusive blodprov och injektioner).

Patienter med allmänfarliga sjukdomar har också rättigheter enligt SmL, t.ex. kostnadsfri vård och behandling som minskar smittsamheten.

Läkare som misstänker att en person kan vara smittad av allmänfarlig sjukdom enligt SmL har skyldighet att erbjuda denna person kostnadsfri provtagning.

Den läkare som konstaterar en allmänfarlig sjukdom har flera viktiga uppgifter enligt SmL, t.ex. smittskyddsanmälan, smittspåra och ge förhållningsregler.

Sammanfattningsvis: Informera patienten om diagnosen och möjligheter till behandling, remittera till infektionsklinik (vid nyupptäckt hiv brukar patienten få tid på hiv-mottagning inom någon dag), ge förhållningsregler, smittspåra och gör smittskyddsanmälan (när det gäller hiv görs dock detta på hiv-mottagningen). 

Personer kan ha dessa infektioner under många år utan att ha några symtom alls. Under denna period är personen smittsam, men vet då inte själv om det. Obehandlad hepatit kan ge långtidskomplikationer i form av skrumplever (cirros), leversvikt och levercancer. Obehandlad hiv leder till AIDS.

Akut hepatit B hos vuxna läker ut i 9 fall av 10. Kronisk hepatit B kan inte botas, men risken för långtidskomplikationer kan minskas med behandling. Det finns ett effektivt vaccin och de flesta som arbetar inom vården är hepatit B-vaccinerade.

Hepatit C, som utvecklas till kronisk form i >75% av alla fall, kan numera botas hos 95% med 8-12 veckors tablettbehandling.

Alla patienter med känd hiv erbjuds behandling omgående efter diagnos, och mer än 90% av personerna med känd hivinfektion i Sverige idag (2022) har välbehandlad hiv. Med detta menas att deras hiv-virusnivåer i blod är mycket låga/omätbara, och smittsamheten är då också mycket låg. Med dagens effektiva behandling är hiv en kronisk infektion med god prognos.