Hiv och smittskyddslagen

Hiv är enligt smittskyddslagen (SmL. SFS 2004:168) en allmänfarlig sjukdom. Allmänfarliga sjukdomar definieras i lagtexten som smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

Att hiv är en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen innebär både rättigheter och skyldigheter:

• Kostnadsfrihet: Undersökning, vård och behandling som en läkare bedömer minskar risken för smittspridning och som ges inom regionens hälso- och sjukvård, eller av en läkare som får ersättning enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning eller har enligt vårdavtal med regionen, är kostnadsfri för patienten om det är fråga om en allmänfarlig sjukdom. Även läkemedel är kostnadsfria för patienten.
• Skyldighet att provta sig vid misstanke om hiv: I och med att hiv är en allmänfarlig sjukdom kan också smittskyddslagens bestämmelser tillämpas på personer som till exempel misstänks ha en allmänfarlig sjukdom men som inte vill provta sig. Det finns även en skyldighet för en person som är smittad eller misstänkt smittad av en allmänfarlig sjukdom att medverka vid smittspårning.

Provtagning

En person har enligt smittskyddslagens bestämmelser en skyldighet att provta sig om hen vet eller har anledning att misstänka att hen bär på hiv eller annan allmänfarlig sjukdom. Skäl att anta eller misstänka att man kan vara smittad är till exempel

• om personen har symtom som är typiska för sjukdomen
• om personen utsatts för risk att smittas av någon som man vet eller får reda på är smittad
• om personen kontaktas i en smittspårning och underrättas om att smitta kan ha överförts till denne

Vid alla dessa tillfällen är man tvungen att gå och provta sig omgående (3 kap. 1 § smittskyddslagen). Om detta inte sker, eller om den mottagning som genomför smittspårningen inte får redan på att kontakten provtagit sig, har mottagningen en skyldighet att göra en anmälan till smittskyddsläkaren. Om man således får ett brev från en infektionsmottagning om att man är uppgiven som kontakt i en smittspårning och inte provtar sig, kommer den personen att bli anmäld till smittskyddsläkaren i Region Stockholm.

Smittskyddsläkarens ska, när de fått in en anmälan om utebliven provtagning av hiv, få personen till vårdgivare för testning av hiv. Det gör smittskyddsläkaren genom brev, telefonsamtal och vid behov hembesök. Om personen trots uppmaningar från smittskyddsläkaren inte går för provtagning kan smittskyddsläkaren som en sista åtgärd ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten (3 kap. 2 § smittskyddslagen).

Skyldighet att följa förhållningsregler

Den som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom skall erhålla förhållningsregler av sin behandlande läkare i syfte att hindra smittspridning (4 kap. 2 § smittskyddslagen).

Förhållningsreglerna kan gälla att patienten måste komma på återbesök till sin behandlande läkare, att hen måste tillämpa säker sex, det vill säga använda kondom och informera sin partner vid sexuell kontakt.

Om patienten inte följer de förhållningsregler hen fått kan anmälan göras till smittskyddsläkaren av behandlande läkare. Förhållningsreglerna ska dokumenteras i patientens journal och ska ges patienten både muntligen och skriftligen.

Förhållningsregler vid välinställd hivinfektion

När patientens behandlande läkare anser att patienten har en välinställd hivbehandling ska vissa förhållningsregler tas bort. Grunden till detta är att välinställd hiv bedöms utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet i många situationer som smittfri. De förhållningsregler som kan tas bort är skyldigheten att informera vid sexuellt umgänge, skyldigheten att använda skydd vid sexuellt umgänge och informationsplikten vid vård och tandläkarbesök. Observera dock att informationsplikten till vårdpersonal kvarstår vid större ingrepp som till exempel operationer. Behandlande läkare ska ge patienten besked om innehållet i förhållningsreglerna Patienten har möjlighet att få de förhållningsregler hen fått från sin behandlande läkare prövade av smittskyddsläkaren.

Smittspårning / partnerspårning

Smittspårning är ett mycket viktigt redskap för att förebygga och minska spridningen av hiv. Behandlande läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för smittspårning har en skyldighet att genomföra smittspårning med person som har hiv.

På samma sätt som en läkare har en skyldighet att genomföra en smittspårning har en patient som har hiv en skyldighet att delta i en smittspårning. (3 kap. 4 § smittskyddslagen). Syftet är att patienten skall uppge de kontakter som hen haft under en viss tid. Dessa ska sedan erbjudas provtagning. Alla uppgifter som patienten lämnar till smittspåraren är skyddad av hälso- och sjukvårdssekretessen som är mycket sträng (25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Ingen av de personer som ingår i en smittspårning har möjlighet att få reda på vem som uppgav dem.

Fördjupning

Kontakt