Klamydia och smittskyddslagen

Klamydia ingår som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen (SFS 2004:168), förkortad SmL. Allmänfarliga sjukdomar definieras i lagtexten som smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

Klamydia är inte en livshotande sjukdom men finns med som allmänfarlig sjukdom på grund av att den kan ge allvarliga konsekvenser (till exempel sterilitet) om inte den inte upptäcks och behandlas i tid. Att klamydia är en allmänfarlig sjukdom ger den en speciell status i smittskyddslagen.

• Undersökning, vård och behandling samt läkemedel* som ska minska risken för smittspridning är gratis för patienten inom regionfinansierad hälso- och sjukvård. Kostnadsfriheten kan bidra till att fler väljer att testa sig.

• I och med att klamydia är en allmänfarlig sjukdom, ges förhållningsregler till person som misstänks eller konstateras vara smittad av klamydia. Smittskyddslagens tvångsbestämmelser kan också tillämpas när personer som till exempel misstänks ha en klamydiainfektion inte vill testa sig. En person som är konstaterat smittad av klamydia måste delta i smittspårning.

* Läkemedel mot klamydia kan förskrivas av både läkare och barnmorska (laboratorieverifierad klamydia).

Skyldighet att följa förhållningsregler

En person som har, eller misstänks ha, en allmänfarlig sjukdom ska få förhållningsregler av sin vårdgivare för att inte sprida smittan vidare. Patienten ska få sina förhållningsregler skriftligen, men bär även dem muntligen. Förhållningsreglerna kan vara att patienten måste komma på återbesök till vården, använda kondom och informera sin partner om risk för smitta före sexuell kontakt.

Om patienten inte följer sina förhållningsregler kan anmälan göras till smittskyddsläkaren av behandlande läkare.

Smittspårning

Smittspårning är ett mycket viktigt redskap för att minska smittspridning av klamydia. Varje behandlande läkare, eller annan personal som har särskild kompetens i smittspårning, måste genomföra smittspårning med person som har klamydia. Smittspårning är viktig, är att det är vanligt att ha klamydia utan symtom samt att snabb upptäckt och behandling hindrar/minskar risken för allvarliga biverkningar som till exempel sterilitet.

På samma sätt som en läkare är skyldig att genomföra smittspårning, måste en patient som har konstaterad klamydia delta i smittspårning. (3:4 § SmL). Syftet är att patienten ska lämna information om de kontakter som han eller hon haft under en viss tid. Alla uppgifter som patienten lämnar till smittspåraren är skyddade av hälso- och sjukvårdssekretessen som är mycket sträng (25:1 § offentlighets- och sekretesslagen). Smittspåraren får därför aldrig berätta för en kontakt vem index är.

Provtagning

En person är enligt smittskyddslagens bestämmelser skyldig att gå och provta sig om han eller hon vet, eller har anledning att misstänka, att de är smittad av klamydia eller annan allmänfarlig sjukdom. Anledningar till att misstänka att en person kan vara smittad är:

• personen har symtom som är typiska för sjukdomen,
• personen har utsatts för risk att smittas av någon som hen vet är smittad
• personen har fått samtal/brev från vårdgivare med information om att hen behöver testa sig.

Vid alla dessa tillfället är personen skyldig att gå och provta sig omgående (3:1 § SmL). Vårdgivaren som genomfört smittspårningen är skyldig att anmäla en person som inte kommer för provtagning till smittskyddsläkaren, i enlighet med bestämmelser i smittskyddslagen. Om en person kontaktas av en vårdgivare och får information om att hen behöver testa sig på grund av smittspårning men inte provtar sig, kommer den personen att bli anmäld till smittskyddsläkaren i Region Stockholm (3:6 § SmL).

En person kan också anmälas till smittskyddsläkaren om smittspåraren inte får kontakt med personen, eller inte kan fastställa dennes identitet (3:5 SmL).

Smittskyddsläkarens personal ska, när anmälan kommit in, försöka få personen att provta sig. Kontakt tas med hjälp av till exempel brev via post eller 1177 eller telefonsamtal. Om personen trots uppmaningar från smittskyddsläkaren inte lämnar prov kan smittskyddsläkaren ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten (3:2 § SmL).

Fördjupning

Kontakt