Till start

Vårdgivarguiden

Brödsmule-navigation

Klamydia ingår som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen (SFS 2004:168). Allmänfarliga sjukdomar definieras i lagtexten som smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

Klamydia är inte en livshotande sjukdom men finns med som allmänfarlig sjukdom på grund av att den kan ge allvarliga konsekvenser (till exempel sterilitet) om inte diagnos kan ställas. Att klamydia är en allmänfarlig sjukdom ger den en speciell status i smittskyddslagen.

  • Undersökning, vård och behandling samt läkemedel* som ska minska risken för smittspridning är gratis för patienten inom regionfinansierad hälso- och sjukvård. Kostnadsfriheten kan bidra till att fler väljer att testa sig.
  • I och med att klamydia är en allmänfarlig sjukdom, ges förhållningsregler till person som misstänks eller konstateras vara smittad av klamydia. Smittskyddslagens tvångsbestämmelser kan också tillämpas när personer som till exempel misstänks ha en klamydiainfektion inte vill testa sig. En person som är konstaterat smittad av klamydia måste delta i smittspårning.

* Läkemedel mot klamydia kan förskrivas av både läkare och barnmorska (laboratorieverifierad klamydia).

Skyldighet att följa förhållningsregler

En person som har, eller misstänks ha, en allmänfarlig sjukdom ska få förhållningsregler av sin vårdgivare för att inte sprida smittan vidare. Patienten ska få sina förhållningsregler både muntligt och skriftligt. Förhållningsreglerna kan vara att patienten måste komma på återbesök till vården, att hen måste tillämpa så kallat säker sex, det vill säga använda kondom och informera sin partner före sexuell kontakt.

Om patienten inte följer de förhållningsregler hen fått, kan anmälan göras till smittskyddsläkaren av behandlande läkare.

Smittspårning

Smittspårning är ett mycket viktigt redskap för att minska smittspridning av klamydia. Varje behandlande läkare, eller annan personal som har särskild kompetens i smittspårning, måste genomföra smittspårning med person som har klamydia. Anledningen till att smittspårning är viktig, är att det är vanligt med klamydia utan symtom samt att snabb upptäckt och behandling hindrar/minskar risken för allvarliga biverkningar som till exempel sterilitet.

På samma sätt som en läkare är skyldig att genomföra smittspårning, måste en patient som har konstaterad klamydia delta i smittspårning. (3:4 § SmL). Syftet är att patienten ska lämna information om de kontakter som hen haft under en viss tid. Alla uppgifter som patienten lämnar till smittspåraren är skyddade av hälso- och sjukvårdssekretessen som är mycket sträng (25:1 § offentlighets- och sekretesslagen). Ingen av de personer som uppges i en smittspårning har möjlighet att få reda på vem som uppgav dem.

Provtagning

En person är enligt smittskyddslagens bestämmelser skyldig att gå och provta sig om hen vet, eller har anledning att misstänka, att hen är smittad av klamydia eller annan allmänfarlig sjukdom. Anledningar till att misstänka att en person kan vara smittad är:

  • personen har symtom som är typiska för sjukdomen, eller
  • personen har utsatts för risk att smittas av någon som hen vet, eller har får reda på, är smittad
  • personen har fått samtal/brev från vårdgivare med information om att hen behöver testa sig.

Vid alla dessa tillfället är personen skyldig att gå och provta sig omgående (3:1 § SmL). Vårdgivaren som genomfört smittspårningen är skyldig att anmäla en person som inte kommer för provtagning, till smittskyddsläkaren, i enlighet med bestämmelser i smittskyddslagen. Om en person således får ett meddelande från en vårdgivare om att hen behöver testa sig på grund av smittspårning men inte provtar sig, kommer den personen att bli anmäld till smittskyddsläkaren i Stockholms län (3:6 § SmL).

En person kan också anmälas till smittskyddsläkaren om smittspåraren inte får kontakt med personen, eller inte kan fastställa dennes identitet (3:5 SmL).
Smittskyddsläkarens personal ska, när anmälan kommit in, försöka få personen att provta sig. Kontakt tas med hjälp av till exempel brev via post eller 1177, telefonsamtal eller sociala medier. Om personen trots uppmaningar från smittskyddsläkaren inte lämnar prov kan smittskyddsläkaren ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten (3:2 § SmL).

Fördjupning

 

  • Uppdaterad: 6 juli 2023

  • Faktagranskad: 6 juli 2023

  • Redaktör: Tomas Wahl

  • Faktagranskare: Peter Gröön, Smittskydd Stockholm, hälso- och sjukvårdsförvaltningen