Harpest (tularemi)

Behandlande läkares ansvar

1. Medicinskt omhändertagande: Ge patienten information om harpest, inklusive hur det smittar och eventuellt behandling – se smittskyddsblad för läkare.
2. Förhållningsregler: Inga specifika förhållningsregler finns.
3. Smittspårning: Innebär att ange sannolik smittort så noga som möjligt.
4. Anmälan: Klinisk smittskyddsanmälan ska göras i Sminet. Ange smittort så noggrant som möjligt.
5. Kostnadsfrihet: Ingen kostnadsfrihet då sjukdomen inte är allmänfarlig.

Om sjukdomen

Harpest smittar vanligen via mygg- eller fästingbett eller via direktkontakt med smittat djur, men kan även smitta via inandning av damm från förorenat gräs och hö, till exempel vid gräsklippning. I ovanliga fall kan smitta ske via intag av förorenat vatten.

Den vanligast formen av harpest är ulcero-glandulär harpest som typiskt visar sig med ett svart bettmärke/sår samt en svullen regional lymfkörtel och feber. Andra sjukdomsyttringar kan vara oklar lunginflammation.

Det är svårt att säkert ställa diagnosen utan provtagning från sår eller blod. Provtagning rekommenderas för att patienten ska får rätt diagnos och behandling. För provtagningsinstruktioner se länk nedan.

Smittskyddsblad

Klinisk smittskyddsanmälan / Sminet

Diagnostik

Observera att vid misstanke om tularemi/harpest ska det tydligt noteras på remissen till lokalt mikrobiologiskt laboratorium; ”Misstanke om tularemi”. Därmed kan adekvata skyddsåtgärder vidtas på laboratoriet för att undvika laboratoriesmitta. Detta gäller samtliga provmaterial/remisser som skickas för bakteriologisk- och/eller mykologisk odling där tularemi kan misstänkas.

Kliniskt prov ska förpackas och skickas som biologiskt ämne kategori B enligt sidan 5 i dokumentet Packa provet rätt.

Statistik

Fördjupning

Kontakt